Judyth Baker

fredag 27 februari 2015

Varför intresset för Kennedymordet?

Dagens Nyheter, löpsedeln den 23:november, 1963.

Det är skoj att de artiklar jag skriver både blir lästa av långt många fler än jag kunde förvänta mig, men också att det kommenteras lite kring dem. Det får gärna bli fler kommentarer och alla som hittills kommit är publicerade. Utom några som inte varit avsedda att publiceras och det tänkte jag kommentera lite mer nu. Några har undrat varför jag intresserat mig för just den här händelsen och velat veta lite mer kring detta. Och det är inga hemligheter, naturligtvis.

Jag minns, om än numera något oklart, hur jag som nioåring fick berättat för mig om hur "amerikas president" hade blivit skjuten och var död. Min mor såg uppriktigt tagen ut av detta och då förstod jag att det här var något speciellt. Det var inte vanligt att hon reagerade på det sättet över händelser i politiken, alltså helt utanför familjen. Såvitt jag kan minnas hade jag nog innan också sett Kennedy på svensk TV och förstått att han upplevdes som ganska ovanlig. Riktigt varför hade jag nog ingen uppfattning om.

Det är ett intressant område detta med vittnespsykologi, vittnesmål och minnet, vad minns man och vad tror man eller är övertygad om att man minns? Det finns en hel del forskning på området och inte sällan är detta två vitt skilda saker. Människor behöver inte alls syssla med medvetna lögner när de bevisligen pratar en massa strunt. Det finns en lång rad skäl till varför vittnesmål, och i synnerhet ju längre tiden går, ofta är felaktiga och att teknisk bevisning av olika slag normalt är betydligt mer pålitligt. Jag ska i framtida artiklar ta upp några vittnesmål i Kennedymordet som inte är trovärdiga, i några fall inte ens sanningsenliga.

House Select Committe on Assassinations, HSCA, 1976-78.


Nåväl, intresset för det här mordet fortsatte jag att bära med mig och när jag i mitten av sjuttio-talet som utbytesstudent var bosatt i USA blev allting aktuellt på ett sätt som gjorde saker och ting om möjligt ännu mer intressanta. Vid den här tiden hade flera böcker publicerats som var kritiska till Warrenkommissionens rapport om mordet. Kanske inte främst kring Oswalds skuld, den delen av kritiken har eskalerat ännu mycket mer på åttio- och nittiotalen. Däremot pekade man på att vissa ledtrådar inte följts upp ordentligt, att somliga vittnen helt bortsetts ifrån och att vad, exakt, som hände på Dealey Plaza aldrig blev tillfredsställande klarlagt. Det var kuling, men ännu inte storm, kring mordet.

Frågorna hade lett fram till krav på en kongressutredning om mordet. En ny grundlig genomgång där mordet ytterligare en gång togs upp men nu med den i många fall berättigade kritik som flera researchers riktade mot Warrenkommissionens utredning. Och även om en sån utredning inte kunde uteslutas, gick det trögt. Den amerikanska politikens och byråkratins kvarnar kan mala mycket långsamt. Ett par tidigare, mindre utredningar hade inte fångat den amerikanska allmänhetens intresse nämnvärt. Allt detta ändrades dock mer eller mindre över en natt.

Den sjätte mars 1975 visades Abraham Zapruders film i amerikansk TV för första gången. TV-personligheten Geraldo Rivera visade filmen i ABCs "Good Night America", och där fick alltså inte bara USA se filmen, den blev då tillgänglig globalt. Nu hade den amerikanska allmänheten på ett helt annat sätt synpunkter kring mordet. Hösten 1976 formerades sedan House Select Committe on Assassinations, HSCA. Man skulle återigen gå igenom morden på John Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King.






Klippet ovan förmedlar ganska hyggligt hur chockerande Zapruder.filmen uppfattades. Att se stillbilder är en sak och att bevittna filmen en helt annan. Vad det skrevs mest om och vad som uppfattades som avgörande är hur Kennedy rör sig efter att han träffats i huvudet, det som senare i Oliver Stone's film upprepas av Kevin Costner i rollen som distriktsåklagare Jim Garrison:

"Back and to the left, back and to the left.."

Vilket alltså gjort att många, felaktigt, dragit slutsatsen att presidenten måste ha blivit träffad också framifrån.

Under allt större fascination bevittnade jag hela den här utvecklingen på plats i USA. Det skrevs mycket i pressen om det här och själv läste jag allt jag kunde komma över. Åsikterna i pressen gick isär men jag vill nog hävda att nyfikenheten var stor och att de flesta instämde i att det fanns gott om obesvarade frågor. Att det senare visat sig att en del av kritiken baserades på felaktiga fakta är en annan sak.

Min egen ståndpunkt var sedan länge att det måste varit någon form av konspiration involverad. Jag tyckte mig dessutom få gott stöd i den åsikten av diverse böcker. Som det också började strömma ut på löpande band under 80- och 90-talen, och den strömmen har inte avtagit till denna dag, tvärtom faktiskt. Det var för osannolikt att någon så pass irrelevant som Oswald skulle ha kunnat mörda någon så betydelsefull som USAs president, ensam eller ej.

Ju mer jag satte mig in i mordet så började jag dock inse att det gick det inte att ha några bestämda åsikter innan jag satt mig in mer i detaljerna. Och därmed infann sig också vissa tvivel kring en del av de konspiratoriska anslagen; om det är så att A stämmer, så kan omöjligen B stämma. Om det vittnet är korrekt, så är det andra vittnet inte korrekt. etc. Motstridigheter som helt enkelt inte alla kan vara sanna eller korrekta. Vi vet ju en sak kring mordet på president Kennedy. Det gick till på ett sätt, inte två eller fler. Som jag skrev i en av de första artiklarna förtjänar detta att påminna sig om.

En stor förändring kom förstås också med Internet. Jag har en hel del kontakter med olika researchers i USA och de brukar ofta poängtera den enorma skillnad detta innebär. David Lifton, konspirationsförespråkare och författare till bestsellern "Best Evidence" tillhör de som påpekat detta till mig. Information kan sökas mycket mer effektivt numera. Åsikter kan utbytas lite varstans på nätet. Saker och ting som tidigare kunde vara både tidskrävande och dyra kan idag göras snabbt och gratis. Det är en annan värld. På gott och ont, enligt mitt sätt att se saken beträffande Kennedymordet. Att alla kommer till tals och har möjligheter att sprida sina budskap ställer också högre krav i den mottagande änden, När det finns brister där är risken större att man hamnar alldeles fel. Men detta gäller ju givetvis i alla sammanhang och är inte heller något nytt till följd av Internet.

Personligen innebar det förmodligen att det gick åtskilligt snabbare än det annars skulle ha gjort att komma fram till de ståndpunkter jag har numera.

Jag började inse att delar av vad jag uppfattat som relevant och trovärdigt, helt enkelt inte kunde vara det. När jag också tog del av mer om Oswalds bakgrund, liv och många enstaka händelser, så kom jag till en punkt där jag insåg att mer, betydligt mer, talar för Oswalds skuld än vad som inte gör så. Där står jag idag, det återstår frågor och jag vill inte utesluta att det kan finnas mer än Oswald ensam, men att Oswald skulle vara oskyldig betraktar jag som uteslutet.

Episoden med Judyth Baker som jag beskrivit i andra artiklar, har om något gjort mig än mer kritisk mot diverse självutnämnda vittnen och deras historier. Den här typen av mord, alltså på statschefer och liknande, drar till sig massor av människor av helt andra skäl än att de skulle ha något att tillföra i sak. Ibland är det inte lätt att urskilja vilka som är trovärdiga från de som pratar gallimatias.

Jag måste givetvis understryka att detta är mina personliga slutsatser och åsikter. Jag är ingen expert inom vare sig ballistik, medicin eller vittnespsykologi. Och jag ska på inget sätt utesluta att jag kan ha misstagit mig kring detaljer, men det ska väldigt mycket till för att jag skulle ändra uppfattning om Oswald. Flera decenniers intresse är garanti för ingenting, egentligen. Inte minst är det uppenbart inom konspirationsindustrins alla passionerade och tvärsäkra potentater. Som det kan ta ett bra tag att skilja ut från mer seriöst kritiska röster. Så än en gång, åsikter kring de artiklar jag skriver är välkomna, också de som inte instämmer.

“Any fool can know. The point is to understand.” 
― Albert Einstein


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar